Ensam är stark?

Posted by on Feb 2, 2015 in Inspiration, Personlig utveckling | No Comments
Ensam är stark?

Ibland kan man känna sig väldigt ensam. Tror de flesta av oss kan känna så då och då. För min egen del blev jag påmind om min ensamhetskänsla extra mycket för ett år sen när jag separerade från den man som jag hade tänkt skulle vara min livspartner i detta livet. En sådan djupt omvälvande händelse triggar igång känslan, även om den nog alltid funnits där smygande under ytan.

Ensamhet triggar nog mycket hos de flesta, och kanske är ensamhet också en av de känslor som kan köra igång hela vårt sympatiska nervsystem mest. Att känna sig ensam och övergiven, liten, rädd, att leva livet som en isolerad ökenvandring. Smärtsamt. Påminner oss om att vi är dödliga. En del är till och med så rädda för ensamheten att man väljer att stanna i ett livlöst förhållande för att slippa känna känslan av liten, rädd och otrygg. Förståeligt. Vem vill vara ofrivilligt ensam? Vi behöver varandra i olika relationer för att kunna spegla oss i varandra, så att vi kan förstå oss själva bättre.

Hur kan det komma sig att så många mår dåligt och känner sig ensamma, ja, till och med deprimerade i eller utan förhållande, ensam eller tillsammans med andra?

Jag är lyckligt lottad med fantastiska själsfrändevänner och familj som jag vet jag bara kan plocka upp mobilen och ringa eller chatta med när känslan är övermäktig. Det är jag oändligt tacksam för. Många har inte det, eller öppnar aldrig upp och delar med sig om sin värkande längtan efter gemenskap. De väljer att bära känslan helt själva eller stoppar undan den, jobbar mer eller äter eller dricker lite för mycket. Skapar ett beroende för att fylla det stora svarta hålet inuti. Ska vi verkligen gå omkring som zombies och vara bedövade av socker eller alkohol eller något annat vi väljer att göra till vårt beroende för att slippa att känna? Är det så vi vill leva?

Nej, vi kan välja att se på oss på ett annat sätt. Om vi ser oss själva som separerade ifrån alltet, ifrån varandra, leder det lätt till smärta. Om vi väljer att se och erkänna att vi alla går igenom liknande saker, öppnar upp för varandra, släpper på fasaden, erkänner vår mänskliga sårbarhet och att vi faktiskt alla är ett med varandra, Gud, alltet eller vad du vill kalla den oändliga kärlekskälla som finns i och runt om oss, blir vägen lite lättare att gå. Du är jag och jag är du, då kanske vi inte känner oss så ensamma och isolerade. Vi kan välja att vara vår egen ’bästaste’ vän, att trösta och hålla om oss själva när vi känner oss som mest små och sårbara. Att acceptera och älska det som är, vad det än är, utan motstånd. Inse att det är perfekt precis som det är just nu. Tänk på alla saker du älskar att göra på en gång. Allt som får dig att må bra! Hundvalpar, att vara nyförälskad, en vacker sommaräng, havets vågsvall, träd, solen som skiner en vårdag, barn som leker, en hel lista att ta ifrån. Kanske, kanske börjar känslan av ’happy’ växa fram inuti. Om inte – håll om dig och älska dig och det som händer lite till. Tillåt. Tag dig tid för den lilla rädda flickan eller pojken inuti! Om det inte heller fungerar, så släpp taget och be. ”Surrender to what is”. Be om hjälp från univesum. Jag accepterar att jag känner mig ensam och inte hittar en väg ut ur det, så jag ber universum om hjälp. Ha tillit till att alltihop är en perfekt plan som ingår i ditt allra högsta bästa. Oavsett hur det känns just nu i stunden är det som händer dig en gåva. Sluta upp med att döma och bedöma ensamheten, eller vad det än är som känns obekvämt just nu i ditt liv, utan låt den få vara neutral. Ladda den inte med negativt eller positivt. När du kan släppa taget om den utan värderingar har den inget mer att lära dig och då känns ensamheten inte längre som en ökenvandring eller jobbig längre. Attityden är allt! Om vi slutar att värdera alla känlsorna som bra eller dåliga och accepterar det som ÄR blir det avsevärt mycket lättare att må bra och leva i nuet. För nu är ju faktiskt allt vi har.

Ta hand om dig och varandra idag! KRAM!