Varför?

Posted by on Jun 10, 2018 in Att leva med PKD | 2 Comments

Jagmedfält2016

 

 

 

Varför?

Mitt kaliumvärde är tillbaka till normalt av sig själv, som tur är. Jag behöver bara vara extra vaksam på frukt och grönt som innehåller höga halter Kalium vid denna årstiden som till exempel jordgubbar, banan, avocado och potatis. Känner att mina njurar vill ha måttlighet. Väldigt lätt att äta massor av grönt och bär nu bara, jag lever ju på frukt och grönt, så det blir en utmaning, men hellre det än dialys. Nu blir det sjukan och prover två gånger i veckan ett tag.

 

När man får besked om att man har en allvarlig sjukdom sätts det igång en djup själslig process.

Det är lätt att stirra sig blind på frågan varför. Själv vill jag alltid veta varför något händer eller inte händer. Grundorsaken alltså. Jag går över stock och sten för att hitta svaren. Jag älskar att gräva och nysta, vända på varenda sten och analysera. Jag är envis. Tycker också att det är grymt intressant att forska i och försöka lösa ’problem’.

Varför fick jag PKD(Polycystistic Kidney Disease)?

För att jag har en, troligtvis medfödd PKD 1 gen som muterat i mitt DNA. Jaha, varför då? Hur kommer det sig att vissa gener muterar?

Vad är grundorsaken egentligen…,egentligen?

Nackdelen är att jag kan fullständigt trötta ut mig själv med alla svar som jag kräver att få på alla plan.Man kan nästan alltid gräva djupare på det fysiska och kemiska planet och när man grävt färdigt där kan man fortsätta till att titta på känslor, gamla trauman, magnetfältet och rent filosofiska saker.

Man blir liksom aldrig klar och kanske inte ens förstår eller kan mäta allt med intellektet och redskap. Kanske är det så att vi på något vis måste acceptera där vi hamnat och att det för någon som mig kan vara helande på något sätt. Istället för att irra runt,  på jakt efter att hitta något ”fynd” som kan göra mig frisk, så hittar man ett lugn.

Inte konstant fightas eller vara kritisk mot tillståndet utan följa med. Vila i och ha tillit.

Att vara följsam och accepterande har inte varit min starka sida på den här resan, får jag erkänna, på gott och ont, och raden av läkare skulle nog hålla med mig. Jag har nog mer varit som en bångstyrig åsna, enligt dem.

Visst, jag har lärt mig mycket och är absolut glad att jag gått på alla dessa terapier och lärt mig massor om min kropp och läkning genom det. Resultatet är att jag känt mig mer i balans och fått mer kraft. Framförallt har jag nog lärt mig att vara mer lyhörd mot mig själv, ja och livet, men ser också att det varit tufft och tagit på mina krafter och stundtals skapat en enorm frustration, eftersom sjukdomen inte riktigt lösts i grunden, i iallafall inte på ett sätt jag ville.

Det som ändå har varit viktigt för mig är att jag har fattat mina beslut om det som känts bra för mig och aldrig känt mig som ett offer, vilket jag gjort om jag bara överlämnat mig åt sjukvården. Jag har (och gör fortfarande )stretat emot vaccinationer (no worries, jag tog sprutan…, efter jag gett den healing=)) och ifrågasatt varenda medicin som skrivits ut till mig, för att hitta min egen väg som känts bra för mig och min väldigt känsliga kropp.

En parallell väg, skräddarsydd med både integrativ medicin, kosttillskott och traditionell medicin. Det sättet som jag tycker att all vård borde vara. Inte bara fokus på det sjuka utan att också bygga upp det friska, det som faktiskt är den största delen av mig. Det är sååå viktigt!

 

Tänk om svaren finns  i mig och inte utanför hos någon annan? Och tänk om det inte spelar någon roll hur många sätt man försöker läkas på, om det inte är dags än, om man på något omedvetet plan inte är redo. Eller tänk om ’enough is enough’? Att jag gjort allt rätt och inte behöver vara kritisk mot mig själv för att jag inte nått dit jag vill. Om jag är just där jag ska vara?

Kanske var det meningen att jag skulle öppna mitt hjärta, ha medkänsla med, prioritera och ha tillit till mig själv, visa hela mig och med det kanske hjälpa någon annan i liknande situationer och detta var vad som krävdes för att nå dit.

Jag har inte svaren, jag kan bara spekulera och känna i mig vad som känns rätt och det är det jag önskar att fler av oss vågar göra, sjuka eller inte. Gå din egen väg.

 

Till sist vill jag tacka för responsen jag fick när jag öppnade upp och berättade om PKD, donation och hur jag har det. Det var inte lätt, men väl värt det då flera stycken har redan tagit ställning för eller emot donation och bara det känns som en seger, för då har jag redan hjälpt till att att hjälpa någon annan.  Jag skriver mycket det här för att skapa medvetenhet om behovet som finns, för andra i liknande situation, men också en slags läkningsprocess för mig själv.

Jag är fullständigt ’blown away’, så berörd och gråtfärdig över alla fina ord och all omtanke som vällde fram efter min förra post. Jag har så mycket fina människor runt om mig och känner mig så ofantligt rik på all kärlek, omtanke och hjälp som visas mig. Jag är sååå tacksam!

 

Njut av helgen tills vi hörs igen, alla fina ’folks’ därute!

Kram

Pernilla

 

2 Comments

  1. Magnus Frising
    2018-06-12

    Bästa Pernilla!
    Jag älskar att snåra in mig i funderingar och tankar. MEN jag är din motsats. När jag fick min diagnos ville jag inte veta något alls. Vi gjorde så här att Christina läste allt som fanns att tillgå (vetgirig) och sedan var hon mitt filter. Berättade bara det jag borde veta. Vi är alla olika. Jag har t ex onormalt stor fantasi. Om den berättar jag gärna en annan gång. Kram

    • Pernilla
      2020-04-27

      Hejsan Magnus,
      Nu är jag tillbaka på hemsidan efter några års “retreat”.
      Jaaa, du det finns inga rätt eller fel, bara rätt och fel för dig eller mig…, vad skönt att du kunde använda Christina som filter! Guld värt ju!
      Så här efter transplantationen vet jag inte om det bästa för mig egentligen var att läsa på allt jag kunnat om diagnosen och lösningar, men det var mitt sätt, då jag är nyfiken, envis och vetgirig. Det ledde dock till mycket huvudbry, istället för att våga släppa taget, kontrollen och ha tillit. När vi är mindre i huvudet och mer i hjärtat. Då händer det något med oss.
      Vi lär så länge vi lever av livet och varandra! Hoppas du repat på dig och njuter av livet och våren! Allt det bästa till dig!