Category Archives: Personlig utveckling

Bryt gamla mönster med psykologisk kinesiologi

Hur skulle världen se 20140918_061214233_iOSut om den var driven av kärlek istället för rädsla?

Hur hittar man balansen mellan medkänsla för andra och medkänsla för sig själv? Vad är rätt och vad är fel?

Det snurrar i mitt huvud, som vanligt. Det snurrar nästan alltid uppe i kupan på mig. Ibland blir jag nästan trött på mig själv, men läste idag att de som som övetänker och ibland oroar sig för saker har visat sig vara kreativa genier. Det tyckte jag lät härligt.

Hur hittar man ut ur djungeln av tankar som kanske inte alltid är så positiva ens, beroende på var i livet eller i vår hormoncykel vi befinner oss. Vi kvinnor har ofta enklare att falla in i negativa tankemönster än män har. Du kan ta en stund varje dag och iaktta dina tankar, vara en betraktare eller skriva ner dem. Intressant lek att betrakta sitt eget liv utifrån med en åskådares ögon och avsevärt mycket enklare att förstå vad som pågår då. Visst är det enkelt att ge andra smarta livsråd? Man ser precis vad de trillar in i om och om igen och hur de ska göra för att ta sig ur det. Men det är inte lika lätt när det kommer till en själv. Därför kan det vara en god ide att ta ett steg ifrån dig själv, ett steg ifrån alla känslor och kaoset inuti som du kan känna ibland, så du får perspektiv och ser situationen med mer klarhet.

Att fatta beslut som är livgivande för en själv, men inte speciellt uppskattat av andra i ens närhet, för att det inte gagnar dem, är utmanande.  Har man vant människor vid att fiska till dem och mata dem, blir de sura när man slutar. De tycker: Vadå, jäkla sätt!  Om man i hela sitt liv levt sitt liv efter vara en snäll, duktig och lydig flicka vill man till varje pris, till och med på ens eget välmåendes bekostad, att alla ska må bra jämt och tycka om varandra hela tiden. Då blir det en chock både för omgivningen och en själv, när man en dag börjar fatta beslut utifrån vad som är rätt för en själv, istället för att sträva efter att få godkännande ifrån sin omgivning. Jag kan höra min mormor säga: men inte ska ni kiva. Nej, istället ska man vara flexibel och vända ut och in på sig själv för att ingen ska må dåligt en enda liten mikrosekund. Ibland kan det, på lång sikt, vara värt det att må skitdåligt en stund,  istället för att må bara så där halvbra under resten av livet, eller hur? Det är rent ut sagt skitläbbigt att bryta gamla invanda mönster, men man kan ju inte låta bli för den skull, eller hur?  Som Astrid Lindgren sa: Ibland måste man göra saker som är läskiga, annars är man ingen människa, bara en liten lort. Så sant och det är ju också då vi växer som människor. Men åååh, om alla bara kunde vara nöjda och glada hela tiden, kan jag känna, så mycket mysigare… Nybakta bullar och oboy med levande ljus på bordet…åååh, ja! Det är min mormor som talar igen. Livet är och kan ju inte jämt vara myspys. Om jag låtit min rädsla styra hade ingenting hänt. Allt hade fortgått i samma gamla invanda mönster som alltid och ingen hade växt. Måste vi växa då? Nej, det är ju helt upp till var och en, men för min del strävar jag mot att leva i min högsta potential, så de som är i närheten blir så klart också påverkade av detta, stackarna, hihi. Men tänk ändå om alla i hela värlen tagit ansvar för att älska sig själva, må så bra det går, så mycket de kan och fattat beslut utifrån kärlek istället för sin inneboende rädsla.

Det hade varit häftigt! Vilken värld vi kan skapa tillsammans! Let’s do it!

Jag börjar med mig och du med dig. Vi kan vara modiga tillsammans.

 

Prova på Psykologisk kinesiologi, ett effektivt coachingsätt att bryta gamla invanda eller undermedvetna tankemönster. Ställ frågor eller boka tid med mig för konsultation på info@halsa.

Frihet, vad är det?

Att vara fri, vad är det?

En del vill tjäna massor av pengar och spara dem, det får dem att känna sig fria. Andra separerar, flyttar eller byter jobb i jakt på frihet. Det finns massor av möjligheter till ytte frihet med den avancerade trådlösa teknik vi uppfunnit, vi kan resa flyga runt i hela världen och vi har byggt upp en ekonomisk välfärd. Vi kan arbeta vid datorn var som helst ifrån, i princip. Helt fantastiskt vilken frihet! Då borde vi ju känna oss enormt befriade. Gör vi det?

Min upplevelse är att nej, det gör vi inte. Tvärtom tror jag många känner sig instängda i sin egen kropp, i sina egna tankemönster och handlingar, ja till och med i sitt eget liv som inte stämmer överens med vem de egentligen är eller det de längtar efter innerst inne. Vi lever efter en norm som samhället, föräldrar och generationer före oss förväntar sig att vi ska leva och agera efter. Många av oss följer i fotspåren av det som förväntas, varje dag, hela livet. Vi målar upp ett perfekt scenario om hur vi vill att vårt liv är och ’ska’ vara. Så här är det, för det har jag bestämt, punkt slut! Utan att egentligen ha känt efter om det är vår egen eller någon annans liv och förväntningar vi lever. Vi lyssnar inte på det lilla barnets viskande röst inuti, utan kör över den. Det tar enormt mycket energi ifrån vår varelse att inte leva i enlighet med dem vi verkligen är. Kanske därför så mycket som 80 % av oss går omkring med utbrända binjurar.

Vad skulle hända om den rösten fick ta bara lite mer plats? Om du tillät dig att stanna upp, slet dig ifrån facebook eller mobilen och ta en stund varje dag och känna efter djupt inuti dig själv. Andas. Vad är reaktionen på situationen och vad är människan bakom den? Vill du lära känna din själ lite bättre? Flyr du ifrån svåra situationer, sticker huvudet i sanden eller tar du det som en utmaning, en chans att göra en djupdykning med dig själv, i dig själv, för att förstå saker på djupet och skapa medvetenhet? Vid utmaningar i livet har vi en utmärkt möjlighet att medvetandegöra mönster, att börja välja oss själva och sanningen på riktigt, fullt ut. Se alla händelser som om de är perfekta för att du ska utvecklas allra mest. Älska och acceptera det skådespel och de filmstjärnor som agerar i ditt liv just nu, bara för att du ska ha möjligheten att känna det du behöver fullt ut. Det är först när du accepterar nuet som du verkligen kan välja att ändra riktning, om du önskar.

Känner du åt vilket håll du vill styra skutan? Vem styr din skuta? Vågar du välja dig själv? Lyssna, ta ditt inre barns hand långt inuti dig själv och börja sakta gå framåt, ett steg i taget. Fråga barnet: ’Vad vill du göra idag?’ Tittar det förvånat på dig? Ser du att han/hon ler? Äntligen får barnet vara med, dess röst tillåts att höras lika mycket som det prisade rationella intellektets röst. Äntligen blir rösten sedd och hörd, får känna fritt. Barnet gör hopplasteg bredvid dig. Ni går hand i hand. Sida vid sida som jämlikar. Du möter hennes/hans blick. Du ser lyckan och friheten djupt i barnets ögon. Hon/han är nyckeln till ditt högsta varande. Barnet har svaren.

Att våga lyssna och följa sin allra innersta längtan, njuta av ögonblicken när själen glittrar. Att inte känna en dragkamp inuti, bara en enda unison stämma. Det är frihet för mig.

Vad är frihet för dig?

Jag erbjuder psykologisk kinesiologi som verktyg för att du ska komma i kontakt med vilka undermedvetna mönster som står i vägen för din frihet. Läs mer.

 

 

Ensam är stark?

Ibland kan man känna sig väldigt ensam. Tror de flesta av oss kan känna så då och då. För min egen del blev jag påmind om min ensamhetskänsla extra mycket för ett år sen när jag separerade från den man som jag hade tänkt skulle vara min livspartner i detta livet. En sådan djupt omvälvande händelse triggar igång känslan, även om den nog alltid funnits där smygande under ytan.

Ensamhet triggar nog mycket hos de flesta, och kanske är ensamhet också en av de känslor som kan köra igång hela vårt sympatiska nervsystem mest. Att känna sig ensam och övergiven, liten, rädd, att leva livet som en isolerad ökenvandring. Smärtsamt. Påminner oss om att vi är dödliga. En del är till och med så rädda för ensamheten att man väljer att stanna i ett livlöst förhållande för att slippa känna känslan av liten, rädd och otrygg. Förståeligt. Vem vill vara ofrivilligt ensam? Vi behöver varandra i olika relationer för att kunna spegla oss i varandra, så att vi kan förstå oss själva bättre.

Hur kan det komma sig att så många mår dåligt och känner sig ensamma, ja, till och med deprimerade i eller utan förhållande, ensam eller tillsammans med andra?

Jag är lyckligt lottad med fantastiska själsfrändevänner och familj som jag vet jag bara kan plocka upp mobilen och ringa eller chatta med när känslan är övermäktig. Det är jag oändligt tacksam för. Många har inte det, eller öppnar aldrig upp och delar med sig om sin värkande längtan efter gemenskap. De väljer att bära känslan helt själva eller stoppar undan den, jobbar mer eller äter eller dricker lite för mycket. Skapar ett beroende för att fylla det stora svarta hålet inuti. Ska vi verkligen gå omkring som zombies och vara bedövade av socker eller alkohol eller något annat vi väljer att göra till vårt beroende för att slippa att känna? Är det så vi vill leva?

Nej, vi kan välja att se på oss på ett annat sätt. Om vi ser oss själva som separerade ifrån alltet, ifrån varandra, leder det lätt till smärta. Om vi väljer att se och erkänna att vi alla går igenom liknande saker, öppnar upp för varandra, släpper på fasaden, erkänner vår mänskliga sårbarhet och att vi faktiskt alla är ett med varandra, Gud, alltet eller vad du vill kalla den oändliga kärlekskälla som finns i och runt om oss, blir vägen lite lättare att gå. Du är jag och jag är du, då kanske vi inte känner oss så ensamma och isolerade. Vi kan välja att vara vår egen ’bästaste’ vän, att trösta och hålla om oss själva när vi känner oss som mest små och sårbara. Att acceptera och älska det som är, vad det än är, utan motstånd. Inse att det är perfekt precis som det är just nu. Tänk på alla saker du älskar att göra på en gång. Allt som får dig att må bra! Hundvalpar, att vara nyförälskad, en vacker sommaräng, havets vågsvall, träd, solen som skiner en vårdag, barn som leker, en hel lista att ta ifrån. Kanske, kanske börjar känslan av ’happy’ växa fram inuti. Om inte – håll om dig och älska dig och det som händer lite till. Tillåt. Tag dig tid för den lilla rädda flickan eller pojken inuti! Om det inte heller fungerar, så släpp taget och be. ”Surrender to what is”. Be om hjälp från univesum. Jag accepterar att jag känner mig ensam och inte hittar en väg ut ur det, så jag ber universum om hjälp. Ha tillit till att alltihop är en perfekt plan som ingår i ditt allra högsta bästa. Oavsett hur det känns just nu i stunden är det som händer dig en gåva. Sluta upp med att döma och bedöma ensamheten, eller vad det än är som känns obekvämt just nu i ditt liv, utan låt den få vara neutral. Ladda den inte med negativt eller positivt. När du kan släppa taget om den utan värderingar har den inget mer att lära dig och då känns ensamheten inte längre som en ökenvandring eller jobbig längre. Attityden är allt! Om vi slutar att värdera alla känlsorna som bra eller dåliga och accepterar det som ÄR blir det avsevärt mycket lättare att må bra och leva i nuet. För nu är ju faktiskt allt vi har.

Ta hand om dig och varandra idag! KRAM!

shadow field & blue sky

Nytt år, ny hemsida och en resa mot hjärtat

Det innebär en nystart att börja dela med mig av mina tankar om hälsa, livet och att leva i sanning, det som är min största passion och intresse i livet. Men det är kanske min största rädsla, att visa hela mig. Med min blogg vill jag inspirera både dig och mig själv att få alla små pusselbitar att trilla på plats så att vi kan känna oss tillfreds och balanserade. Så att vi kan ge, ta emot och tillåta flödet som naturligt finns i oss, så väl som i allting runt om oss.

Jag älskar livet och vill fylla det till brädden med spännande saker som yoga, gå i skogen, sång & musik, skapa företag, flirta och resa. Under några år gjorde jag allt detta, plus att jag flyttade mellan kontinenter, allt i full fart. Jag levde intensivt, men ändå inte fullt ut, tyckte jag. Det fanns en del av mig som inte var glad och nöjd, även om jag utåt var specialist på att visa mig duktig och ’normal’. Något fattades. Jag hade svårt att komma ut i full blom, att visa hela mig, framför allt det som innerst inne kändes riktigt och sant. Hittade inte riktigt rätt i mig själv. Det gick inte snabbt nog, och jag tyckte att jag bara väntade och väntade. Gick till otaliga medium och coacher. Hade så mycket inuti som jag längtade så efter att få ut. Blev otålig. Undrade om det aldrig skulle hända. Då bad jag förtvivlat om vägledning för att få den hjälp som krävdes för att hitta in till den allra innersta essensen av mig. ’Gör vad som helst ’, bad jag universum i ren frustration.

Universum visade mig vägen, om än inte på det sättet jag förväntat mig…

Läkarna säger att jag har en genetisk och obotlig sjukdom som heter polycystisk njursjukdom. Det betyder att mina njurar tror att de ska bilda vätskefyllda blåsor, vilket leder till att cirkulationen stängs av inne i njurgångarna och att njurarna inte kan fungera till slut. Det finns inget botemedel inom konventionell medicin, utan till slut väntar transplantation. Jag gillar inte att prata om det, för jag tror inte ett skvatt på det de säger, med 29 % njurkapacitet kvar får man ju ändå foga sig lite. Jag tror att kroppen kan läka sig själv om den får rätt verktyg, men jag har hamnat i en rejäl utmaning. Skitsnack, tyckte jag först när jag fick veta att det inte går att göra något åt tillståndet. Det här fixar jag! Klart, det går! Jag har läst om forskning i epigenetik och vet att vi inte är offer för våra gener som man förut trott, och som den konventionella läkekonsten fortfarande tror. Jag som hållt på med yoga i större delen av livet, äter nyttigt och motionerar varje dag. Jag som grävt rätt djupt och provat åtskilliga terapier, allt ifrån psykoterapi till kinesiologi och tapping. Jag som försöker vara lyhörd… Men man lurar lätt sig själv. Det ingick inte i min livsplan att dra på mig cystor. Ja, jag vet, jag sa gör vad som helst, men hallå, inte det här?

Måste medge att en del av mig är livrädd. Man kan vara kaxig tills man står där, i det som känns som helt utom kontroll med någon som till och med står redo att karva i en. Är inte mycket för läkare och sjukhus, även om jag är tacksam att de finns. Har nog läst allt som går att läsa om polycystnjurar på nätet, lagt om kosten, känt alla berg-och-dal-bane-känslor som hör till när man får en hyfsat allvarlig diagnos, men jag är realistsisk. Jag tror på mirakel. Jag har kraften!

Min melodi är inte direkt att sitta och inte göra något, så efter att ha fått beskedet om en eventuell transplatation sökte jag upp Erik Enby, som är läkare i Göteborg. Han har forskat på blodet hos människor med kroniska sjukdomar i 40 år och har sett att infektioner kan orsaka cancer och andra kroniska åkommor. Det kändes rätt och logiskt för mig. Vi är ju en del av ekosystemet, som till stora delar också är infekterat på olika sätt. Han tittade på mitt blod i mikroskop och jag fick se hur cellerna var hopklumpade och knappt rörde på sig, vilket tyder på infektion. Han berättade om kroppens inflammatoriska processer, mikrober och dess funktioner. Nu behandlar jag orsaken till tillståndet istället för symptomen, med en blandning mineraler och vitaminer. Plus att jag äter inflammationsdämpande kost, det vill säga så lite mjölk, sädeslag och socker som möjligt och så mycket grönsaker och goda fetter som möjligt. Jag kunde tydligt se när vi sprutade in lösningen av salter och mineraler att blodkropparna började separeras och blodet började strömma. Väntar med spänning på nästa tillfälle jag tar prover. Jag har själv kontrollen över min hälsa och ger inte upp.

Trots en berg-och-dalbana av känslor känner jag väldigt mycket glädje. Gör det jag gillar. Tar hand om mig, pysslar om mig, andas och ser till att jag får sova en stund mitt på dagen emellanåt. Jag är tacksam för det jag har; en kropp som till större delen faktiskt funkar, mina underbara barn, fina vänner, kisekatten, mitt mysiga hus. Så jag tackar mina cystor, accepterar läget, lär mig chilla mer, för utan cystorna hade jag inte hamnat på denna spännande resan inåt. Inte vågat känna så djupt i mig själv. Jag tror att min själ valde denna vägen för att få mig att växa som bäst. Jag vet, även om jag får påminna mig om det att resan är lika viktig som målet. Resan att få skala av lager för lager av känslor, motstånd och skydd för att sakta närma mig det som är äkta i kärnan. Den villkorslösa kärleken. Resan att sakta få se fröet gro, ta sig upp ur jorden och upp i dagsljus. Låta den process som allt levande tar sig igenom få ta den tid den tar.

Är du också barnsligt nyfiken på att se vad som händer runt nästa hörn? Följ med mig på bloggen vet jag!