Tillbaka igen som nytransplanterad

Posted by on May 12, 2020 in Att leva med PKD | No Comments

Hej kära du! Jag är så glad att vara tillbaka igen!

Nu är jag på andra sidan av transplantationen. Det kom en njure till mig till slut från en anonym avliden kvinna i 50-årsåldern och jag är henne evigt tacksam för livet. Njuren sitter nu mera i min högra ljumske och fungerade som en klocka från första stunden. Mirakulöst!

Det har hänt en del sedan jag sist jag kände inspirationen att skriva eller ens orkat tänka framåt mer än en dag i taget, helt ärligt. Många gånger har det känts som om jag skulle drunkna. Det har varit några slitiga och riktigt tuffa år. Det har känts som livet har gett mig den ena käftsmällen efter den andra, vilket har resulterat i att jag har haft svårigheter att följa min själ och hjärta på det sättet som jag önskat. Dels på grund av brist på energi och att all tid har gått åt till att vila, efterforskningar och omhändertagande om min kropp, men också för att det är mentalt riktigt slitigt att vänta och inte veta när jag fick se en förändring. Hela denna processen har triggat igång massor av känslor, fram för allt sorg och rädsla, som i princip paralyserat mig i ren dödsångest emellanåt. Att stå utanför sina egna känslor och betrakta dem, istället för att gå in i dem och där med tillåta dem att ta kraft, har inte riktigt fungerat så väl som jag önskat…, har snarare krälat runt i dem, vilket väl egentligen är ganska naturligt. Jag blev verkligen varse det nära sambandet mellan kroppen och sinnet. Hur mycket min sjuka kropp påverkade sinnet, som inte orkade hålla en positiv vibration när jag var riktigt trött och hur sinnet i sin tur påverkade kroppen. Det krävde all min kraft att försöka hålla sinnet och kroppen uppe så gott det gick. Vi är verkligen en helhet, i högsta grad. Kropp, sinne och själ. Det har denna upplevelse bekräftat.

Samtalet kom en mörk kväll den 6 januari, när jag var ute på kvällsrundan med min hund Charlie. Läkaren, Gustav hördes i andra ändan. Vi har en njure till dig, så vi vill att du kommer in till transplantationsavdelningen i Malmö, så fort du kan. Sjukhusskräck som jag har, blev jag helstirrig, så han sa: Ta det lugnt. Lätt för dig att säga, skämtade jag ironiskt tillbaka.

Jag kastades då in i det som varit både min högsta dröm och värsta mardröm. Högsta dröm, då jag så klart vill leva vidare och värsta scenario att behöva ta emot någon annans organ för överleva, ta cellgifter och andra immundämpande mediciner för att njuren inte ska avstötas och vara bunden till vårdapparaten, och allt vad det innebär, i resten av mitt liv. Det var verkligen det sista jag ville. Jag har blivit tvungen att vänja mig vid ett helt annat slags liv än det jag hade planerat.

Nu behöver jag vänja mig vid att min kropp känns annorlunda med både fysiska och mentala biverkningar av de immunosupressiva medicinerna. Det sliter på koppen, speciellt hjärta och binjurar, då man försätter kroppen i stress med hjälp av medicinerna, så att immunförsvaret ska sänkas. De flesta tror nog att; nu är hon frisk, så det är bara att tuta och köra. Riktigt så enkelt är det ju inte, speciellt inte när man är en känslig individ som reagerar kraftigt på syntetiska mediciner. Jag känner inte igen min kropp längre.

Att acceptera och vänja sig vid förändring och att saker inte blir som vi tänkt oss eller vill har vi olika lätt för som människor. Jag har upptäckt att jag starkt ogillar förändring och vill gärna bestämma själv hur jag vill ha mitt liv(så klart, vem vill inte det?), så denna resan har verkligen varit en hård skola för mig, men att lära mig att acceptera och anpassa mig till situationen, trots att jag inte gillade vart den tog mig(jag gillade ju att jag skulle få leva vidare, så försökte att lägga mitt fokus där) och att ha tillit till att något större än mig själv vakade över mig, fick mig att må bättre och då kunde jag släppa lite av kontrollen. Att ha tillit till att den delen av mig som ser helheten, mitt högre jag, har satt mig i denna situationen, för att jag ska lära mig något av den. När jag kan acceptera och överlämna mig åt nuet och det jag hamnat i, utan att kämpa emot, kan jag också slappna av och vila kroppen mer, vilket är värdefullt för läkningen, kände jag.

Att bli sjuk får så många konsekvenser. Allt ifrån ekonomiska, fysiska begränsningar, känslomässiga, mentala, karriärmöjligheter och social isolering. En fördel jag har är att jag har oftast har lätt för att se möjligheter i livet, så jag har under den här tiden tagit chansen att verkligen rå om mig själv, djupdyka inåt i mig själv. Inte många får en sådan chans i livet under en så pass lång tid. En unik möjlighet att i lugn och ro kunna ställa frågor som: Vem är jag i sanning? Vilka är mina styrkor? Vilken slags människor vill jag omge mig med och hur vill jag skapa mitt liv? Att verkligen hitta min sanning.

Både kreativiteten och meditation har varit värdefulla verktyg, för att få komma bort från det ständiga surret av tankar i form av problemlösning, i huvudet. I det flow-tillståndet får huvudet vila och kroppen återhämtar sig mycket mer effektivt. Många och långa skogspromenader med min hund har varit extremt läkande för mig.

Näringsrik och ren mat har så klart varit viktigt eftersom njurarna tar hand om och rensar ut gifter ur kroppen. Så juica varje dag och äta ren mat har varit viktigt för att behålla min alkalinitet, då svaga njurar försurar systemet, med urinämnen och slaggprodukter som blir kvar i kroppen. Denna ansträngning gjorde också att jag aldrig behövde dialys, som de flesta i min situation hade gjort. Det var enorm lättnad för mig.

Jag har lärt mig att det är viktigt att förstå vilka strider som är värda att ta och vilka jag ska släppa, för att jag inte ska förlora onödigt mycket kraft på vägen, då den varit en bristvara. Det har varit och är en utmaning att sätta de gränserna för mig själv och andra.

Möjligheten i alltihop låg i att komma närmre mig själv och i att bli bättre på att ha omtanke om och medkänsla med mig själv först(och inte skuldbelägga mig) och lyssna på mina behov, vilket alltid varit en utmaning för mig, då jag är en klassisk empat, som känner mer av och med alla andra.

Detta har i mångt och mycket varit en tillitsresa. Tillit till mig själv och att jag släpper kontrollen vid rätt tillfällen, till Universum/Allvetandet/Alltet/Gud/ Allah, eller vad du vill kalla det, till läkarna och till att livet bär mig.

Nu väntar framtiden och nya möjligheter på mig!